När jag stiger in i en organisation som konsult inom förändrings- och utvecklingsledning, stöter jag ofta på scenarier som är långt ifrån den ”självspelande orkestern” som många föreställer sig att en välfungerande verksamhet borde likna. Istället för en symfoni där varje sektion samspelar harmoniskt, möts jag av en samling solister som spelar efter olika notblad. Detta är en verklighet för många organisationer, och det är här min roll börjar ta form – att hjälpa till att stämma instrumenten och dirigera ensemblen mot en mer sammanhängande framtid.
Problematiken jag ofta möter på marken är tydlig. Subkulturer har bildats där olika avdelningar eller team har utvecklat egna sätt att arbeta som inte nödvändigtvis stämmer överens med resten av organisationens mål och strategier. Konflikter uppstår som ett resultat av dessa isolerade öar, och trots att alla inblandade gör sitt bästa för att bidra, slutar det ofta med att de bara ”springer omkring”. Det är mycket aktivitet, men lite verkligt resultat.